JAKT

 

 

Det mesta kretsar nu kring rovdjuren och vargen i synnerhet av förklarliga skäl. Jakten i vargområdena ÄR förstörd för överskådlig tid, åtminstånde som vi är vana att jaga. Vakjakt på räv och gris, lockjakt på räv och rådjur, ev kan man pyrsha älg och björn men att jaga med drivande eller ställande hundar är i stort sett uteslutet! Frågan är hur framtiden kommer att se ut om ingen vill skaffa en hund längre, vem ska då sköta eventuella eftersök? Myndigheterna har ju en "hemlig" eftersöksorganisation att ta fram om trafikvilt måste eftersökas men hur ser det ut i jägarleden?

Vilopaus vid fågeljakt

Det är svårt att kort beskriva varför man jagar. Att säga; jag jagar därför att..., går inte, skälet till varför man jagar är alldeles för komplext för att med några få ord beskrivas. För mig har det varit självklart att jag ska jaga, jag är född jägare och kommer alltid att vara jägare. Självklart är det känslan av frihet, spänning, kamratskap, djurintresset, hundintresset, naturintresset etc som stimulerar mig till att jaga men där finns också en annan känsla, som ett undermedvetet väsen, en känsla eller drift som är svår att beskriva eller sätta ord på. Jakten är för mig ett sätt att leva och ett liv utan jakt finns inte med på kartan! Därför är det som nu händer i vår omvärld mycket oroande! Dels vargproblematiken, och dels den bild av jägaren som framställs i media. Tack och lov slipper man oroa sig över blydebatten på ett tag, men blir det ett regeringsskiffte nästa val så river förmodligen "Naturromantikerna" upp beslutet igen! Det som också känns mycket konstigt är att det inte hörs några protester från jägare annat än i vargfrågan! Jägarnas Riksförbund har, tack och lov, belyst problemen vid ett flertal tillfällen men det känns som det är att hälla vatten på en gås, det torkar fort! Vi människor är i grunden alla jägare och samlare men den moderna människan i det moderna samhället har fråntagits eller snarare tappat sina instingter till att jaga. Samla saker gör vi fortfarande, det är bara att ta en titt i förådet eller garaget, där ligger det massor av grejor som "kan vara bra att ha". Jagar gör de flesta idag i köttdisken i affären, man har någon stans på vägen tappat den naturliga kontakten med jakt. Jakt är för många otäckt, blodigt och plågsamt för djuren. Jag ser det tvärt om! En jägare kan beskrivas som en bonde, bönder är ju så populära nu för tiden. Bonden ser till att hans djur har mat, vatten och skydd och han vårdar dem för att, när tiden är mogen, kunna skörda av överskottet. Jägaren gör samma sak med den skillnaden att "jägarens djur" lever i frihet! När jägaren skördar av överskottet föser han inte in djuren i en trång djurtransport för att transportera djuren till ett slakteri där det "luktar död". Jägaren försöker döda djuret när det minst anar att döden lurar i dess närhet. Ändå får jägarna oförkänt ta emot skäll av det grövsta från allehanda "blåsippskonsulenter"!

En av två och min första dubblé.

Jag jagade älg första gången på egen hand 1980 mitt i älgexplosionen, tidigare har jag bara suttit bredvid. Det fanns gott om älg och man behövde inte vara specielt försiktig heller, det kom älg springandes ändå. Från 07oo på morgonen till runt 10 - 11-snåret var det som en fältskjutning, det small överallt! Sedan satt man i en traktor och släpade fram älgar till långt in på eftermiddagen. Kvällen och ibland delar av natten stod man i slakteriet och flådde för att på morgonen 07oo börja om igen. Det som var mest skrämmande var att man efter ett tag tappade respekten till viltet! Jag fick "ta ett steg tillbaka" och begrunda vad det var man höll på med för att "hitta tillbaka". Älgstammen sköts sönder och idag med tillskott av vargen är många jaktlag utan älg. Skogsbolagen tryckte på att alla älgar som blivit oss tilldelade skulle skjutas vilket vi gjorde, varpå vi fick utökad tilldelning och sköt dem också. Senare kom avskjutningsregler som sa att vi inte fick skjuta tjurar som hade mellan 6 - 12 taggar, men då var älgstammen redan sönderskjuten. Tänk om någon tänkt till redan från början och lagt upp en avskjutningsplan som tog hänsyn till en stark och frisk älgstam även i framtiden men nej då.

Närkontakt med en riktigt stor tjur!

Nu efter älginventeringen i februari 2008 med facit i hand, är det dags att göra något radikalt om vi ska kunna fortsätta jaga älg i framtiden! Vi måste börja "sortera" vilka djur som ska skjutas och vilka som skall sparas om vi ska ha någon älgjakt framöver och det måste göras över en större yta om det ska ha någon effekt. Helst skulle det inte jagas älg alls på 2 - 3 år för att om möjligt låta stammen återhämta sig. Under tiden skulle en fungerande avskjutningsmoddel upprättas som ALLA skulle följa och där syftet skulle vara en stark livskraftig älgstam. Det sitter djupt rotat i jägarkåren att man ska ta ut en semestervecka med början andra måndagen i oktober för att jaga älg, det har alltid varit så, men nu måste vi tänka om! Enligt inventeringen som gjorts har vi i mitt område 2,8 älgar/1000 hektar! Det är inte en jaktbar stam! Vi rår delvis för det själva med en alltför hård avskjutning och avsaknad av urvalsjakt. Nu visar statistik från tidigare år att inventeringen kanske inte helt överensstämmer med verkligheten men klart är att älgstammen minskar i rask takt.

På det glada 80-talet när älgstammen stod som tätast inriktades jakten på att ta ner älgstammen radikalt. Vi sköt allt som kom framför pipan och kom det en hel familj så skulle helst samtliga djur fällas. Då stod det också i lokaltidningarna om "bragden" i älgskogen då någon lyckats fälla en stor tjur eller flera djur vid samma tillfälle. Idag är jägarna gämförda med kriminella mc-gäng och liknande, det är märkligt hur det svänger! Vi har fortsatt med att skjuta ner älgstammen ända tills nu, och med tillskott av vargen så havererar älgstammen! Får man en tilldelning på t ex. 5 vuxna älgar och lika många kalvar så måste man inte skjuta allt som visar sig på passet. En vuxen älg måste framöver vara likställt med fjoling/kviga för att spara produktiva djur och om möjligt få upp medelåldern något. Fortsätter vi som vanligt ett år eller två så har vi ingen älgjakt för lång tid framåt. Det är ganska enkel "mattematik" egentligen, går man in i en ladugård och skjuter bort alla produktiva djur så blir det inga nya djur och ladugården är snart tom!

Jag tror att jakten är inne i en växlingsfas där älgjakten, som varit nummer 1, inte kommer att vara det stora "dragplåstret" framöver. Istället kommer vildsvinen och björnjakten att ta större plats. Kanske kommer också rävjakten och bäverjakten att få större betydelse. Skogsfågel- och sjöfågeljakten kommer också att ta ett steg upp på listan. Jakten kommer också att bli mer "mobil" genom att man är beredd att åka, trots höga bensinpriser, norr ut respektive söder ut för att hitta mark som inte hyser rovdjur! Jag hör allt oftare jägare som säger att den hund de jagar med idag troligen är den sista införskaffade jakthunden pga. vargen. Det är inte roligt att släppa en hund när man när som helst kan råka ut för ett vargangrepp. Även om risken kanske är liten så finns den och med den också oron och den där otäcka knuten i magen varje gång man släpper hunden. En liten ljuspunkt är vildsvinen och jag hoppas att vildsvinen får en chans att etablera sig i vårt landskap! Med rätt viltvård och jakt kommer inte problemen att bli så besvärande! Visst kommer det att bli bökat på olämpliga ställen men skadorna kan, som sagt, med rätt åtgärder minimeras. Mer om vildsvinen längre ner på denna sida! Det stora problemet i denna fråga är om jägarna kan komma överens om tagen, det är kanske en svårare nöt att knäcka än problemen med grisarna!

En lyckad jakt i Orsaskogen. "Rävper,s" laika gjorde ett bra jobb.

Björnjakten börjar ta form, om man så får säga. Allt fler börjar förstå vad det rör sig om och att man från början kanske tog lite för lätt på björnjakten. Det är, som vanligt, i Rättvik, Mora, Orsa och Älvdalen som björnarna skjuts med några få undantag. Tittar man på vem som skjuter björn så är det ofta samma jägare som lyckas gång efter gång, troligen för att dessa jägare har ett bra hundmaterial och man har lärt sig vem björnen är och hur han beter sig. Personligen tror jag att mindre grupper, 2 - 4 man med duktiga hundar och kunniga jägare, är ett bra recept för att jaga björn. Att dra ihop ett stort antal jägare som besätter älgpass och släppa hundar som man "tror" jagar björn ger oftast inte nått resultat.

En ostörd björn kan man få se i stort sett var som helst men en störd/jagad björn visar sig inte i onödan! Man ska aldrig säga aldrig men en jagad björn visar sig ogärna i ett uppröjt älgpass! Får björnen hundar på sig så förflyttar han sig med hjälp av terrängen, han vill gärna gå i så tät vegetation som möjligt och han följer gärna lägsta punkten i terrängen. Det är därför svårt att komma nära utan att komma för nära och när man kommer för nära så är risken stor att man får björnen över sig vilket inte är så hälsosamt! Det krävs stor försiktighet och mycket duktiga hundar för att jaga björn. Att jaga med hundar som inte med säkerhet jagar björn ger oftast inte något bra resultat, det vill gärna bli älgjakt istället. Men man måste å andra sidan prova för att så småning om lära sig och lyckas med björnjakten. Björnen är ett mycket speciellt djur som har förmågan "att tänka som en människa" och ska därför vara svårjagad, kanske ligger det något i det. Det som är mer bekymmersamt är att det flesta björnar i mitt närområde, med ett fåtal undantag, blir skadeskjutna och måste spåras av eftersöksjägare för att avlivas. Detta är ytterliggare ett tecken på att man inte är van att se och jaga björn. Björnens anatomi skilljer sig ganska vesäntligt från älgen vilket man troligen inte tänker på i skottögonblicket.

Björn i dimma.

Canadagåsen har brett ut sig och allt fler börjar se gåsen som en resurs även om den betraktas som ogräs på en del håll. Gör man en gämförelse med "det stora landet i väster" så är sjöfågeljakten mycket mer utvecklad där i fråga om jaktmetoder, val av jaktkläder, lockpipor och annat. Sverige är ett litet land, inte bara till storleken, utan också när det gäller utvecklingen av jakten. Vi är otroligt konservativa i vårt tänkande, "E sa va söm e allti ha virri = det ska vara som det alltid har varit" som en Rättvikare sa en gång! Canadagåsen är ett underskattat vilt som om det tillreds rätt är ett utmärkt matvilt. Gåsen är en stor fågel och det är lätt att lura sig att tro att gåsen är närmare än den i själva verket är. En regel är att inte skjuta med hagelbössa på gåsen om Du inte ser ögat, då är gåsen troligen på för långt avstånd.

Jag saknar rådjuren och bockjakten! Det är en trevlig jaktform under en skön årstid att smygjaga råbock. Bockjakten är lite av en upptackt på jaktsäsongen och att starta jaktsäsongen med att fälla en bock är inte fel. De senaste åren har jag gått ut på bockjakten mest för att få känna skogsluften, att få se en bock har varit att hoppas på för mycket. Nu ska man i ärlighetens namn inte skylla allt på varg och lo. Räven är en stor predator på rådjuren och måste hållas efter. Man får den viltstam man förtjänar, är ett talesätt man hör ibland och det ligger mycket i det. En bockjägare från södra delen av vårt land som får se en räv på bockpasset skjuter räven direkt i viltvårdssyfte! En bockjägare från mitten av landet skjuter inte räven, för då visar sig inte bocken den kvällen och då kan ju någon annan jägare skjuta bocken och "det vore ju förargligt"! Har man den inställningen till viltet och jakten så får man jaga i en viltöken så småning om! Nu generalliserar jag jägarna, det finns jägare även i denna landsända som håller efter räven men tänk om alla gjorde det! Viltvård är långt mycket mer än att bära ut saltstenar. Räven och i viss mån också grävling måste hållas efter hårdare nu när konkurensen från varg och lo hårdnat. Varje nedlagd räv räddar livet på ett stort antal rådjur, harar och skogshöns.

Toppjakt på Orre och Tjäder har blivit lite av en favoritjakt. Kanske för att det inte finns så mycket annat att jaga men också för att det kräver lite mer av jägaren! Skyttet måste vara finslipat i minsta detalj, kamoflaget för att ta sig innom skotthåll måste stämma och man måste krypa till en skjutplats utan att bli upptäckt och hitta ett bra stöd. Nu står det en hel del om detta på skytte-sidan, kanske mest om skyttet, men jakten är den ensamme jägarens utmaning och inga misstag tollereras om man ska lyckas.

Vissa dagar funkar allt och då är det roligt men det kommer också dagar då det mesta jävlas. Sådana dagar ska annalyseras och dras lärdom av så att man utvecklas som jägare och skytt.

Blodstänk på skottplatsen.

Har skjutit min första gris men inte utan dramatik! Vi gick ut på pass i skymningen och efter knappt 3 timmar kom två grisar ner på åteln. Det var ett litet helsike att se vilken gris som var skjutbar och framför allt var det svårt att se i vilken vinkel grisen stod. Efter mycket spanande och omtag yppade sig ett tillfälle och skottet gick. I samma ögonblick som skottet går blir man både döv och blind på grund av knall och myningsflamma. Grisen gjorde en rusning och försvann så vi gick och hämtade hunden och en extra lampa. Jag får alltid en knut i magen när viltet efter skott lämnar platsen och lämnar utrymme för spekulationer om hur skottet tog trots att det kändes rätt när skottet gick. Zazza visade oss skottplatsen och tog sedan spåret fram till grisen.

En nöjd och kanske lite mallig hund!

Zazza är vid eftersök på rådjur och älg ganska het i spåret de första 200 metrarna men vid detta eftersök snarare smög hon fram vilket jag tolkar som att hon vet att akta sig för gris. Väl framme vid grisen och efter att det konstaterats att grisen var död gick hon på och luggade grisen. Ett klokt betéende tycker jag. För heta hundar som går på grisen innan den är död kan bli sprättade och rejält illagjorda. Det är en befriande, lättande känsla som blandas med glädje när man kan konstatera att allt gott bra.

Gris Nr: 2. Denna gris gick ca: 20 meter efter skottet. Mycket blod på skottplatsen och i flyktspåret skvallrade om ett bra skott. Zazza fick göra sitt jobb även om det denna gång gick lätt att spåra "för hand". Man tar alla tillfällen att få jobba med hunden!

Vilsvinen kommer allt närmare och jag hoppas att de får chansen att etablera sig! Grisarna är ett intressant och spännande vilt som med aktiv viltvård och rätt genomförd jakt inte behöver bli ett så stort bekymmer. Att det blir bökat på olämpliga ställen är ofrånkomligt men skador på gröda och annat kan minimeras om man utfodrar och jagar på rätt sätt!
Mer info om grisarna på vildsvins-sidan!

Bäver i sikte!

En skön tid på året är bäverjakten i april - maj! Naturen vaknar upp efter vinterdvalan, det prasslar i nästan varje buske och grodorna sjunger i kapp med fåglarna! Ett härligt sätt att ladda batterierna på.

Efter mycket om och men, klev till slut en bäver upp på land så att jag fick ett skottillfälle. Jag har varit ute på span flera gånger och sett bäver vid ett flertal tillfällen men inte kommit till skott. Jag har en egen regel att inte skjuta när bävern är ute i vattnet, risken är för stor att det blir ett dåligt skott och eftersök på bäver har jag inte hört någon som lyckats med. Ingångshålet syns strax under örat och trycket blev så pass stort att en skinflik på bäverns hjässa slets bort. Bävern gjorde inte en enda rörelse efter skottet. 6XC laddad med Hornadys V-maxkula på 87 grain har gjort sitt jobb och stökat till rejält på kontoret!

 

 

 

©