HUNDAR.

Zazza i Voodoo-utförande

För tillfället har jag en blandrastik, Zazza, som är en mix mellan Labbe/Jämte.
Det är den roligaste och mest användbara hund jag har haft!
Hon är inte expert på nått men väldigt duktig på mycket!
Hon apporterar på land och vatten, hon gör eftersök, hon jagar och ståndar älg,
hon funkar som stötande hund på rådjur, hon jagar gris men går inte i närkamp med dem.
Hon gillar INTE björn men är en jävel på vingade gäss/tjäder.

Zazza gillar att gossa, gärna i sängen!

Synd att man inte kan få en till likadan! Det är nackdelen med blandraser, det är inte alltid så lätt att få en till likadan. Personligen tror jag att blandrashundar kommer att bli mer populära och eftertraktade än renraser framöver. Varför...? Jag tror att jägare vill "skräddarsy" sin jaktkompis i framtiden. Man vill ha olika hundars egenskaper mixade i en hund plus att priset på valpar är betydlig lägre än på renraser.

Ja, ja, jag vet!! Jag har skrivit att Zazza inte gillar björn ... men ...
något har hänt de senaste två åren som jag inte riktigt kan förklara!
Efter fjolårets konfrontation, då vi stötte ihop med en björnhona och hennes 3 ungar,
som blev lite för nära (ca: 10 meter) för att man ska känna sig helt bekväm
med situationen, funderar jag över om testerna i björnparken är helt rättvisa.
Vid konfrontationen med björnhonan kom Zazza smygande likt ett lejon som låst blicken på
sitt byte och med vinden rakt in i näsan avanserandes över hygget och står sedan som en
pointer 10 - 12 meter från björnarna. Fösent upptäckte jag vad hon smög på då björnhona kommer fram och stirrar på mig. Jag tog mig snabbt ut på hygget, fick med mig Zazza och fick en lucka
på ca: 50 - 60 meter till honan. Jag klättrade upp på en stor sten medan björnhonan lugnt
står kvar och tittar på vad jag har för mig. Då beslutar honan sig för att hon ska trycka iväg mig ytterliggare en bit och börjar lugnt gå rakt emot mig. Trots att jag skriker och flaxar med armarna så fortsätter hon rakt emot mig. På 20 meters avstånd tycker jag det får vara nog och skjuter ett skott i marken mellan mig och björnen och det "språket" förstog hon och sätter av i en väldig fart över hygget och in i en tät ungskog. Efter kommer de 3 årsungarna rullandes över hygget som lurviga bowlingklot efter honan. Under hela skeendet står Zazza kvar nedanför stenen och iaktar björnen. När varningsskottet gick gör Zazza en kort avance mot björnarna men stannar på mitt komando. Ett minne för livet samtidigt som man funderar "va fan tog det åt hunden?"

Första dagen på årets (2010) björnjakt fälls 2 björnar och när kärran med björnarna anländer till slakteriet
kliver Zazza självmant upp i vagnen och luktar på björnarna. Hon går inte ner förrän jag säger åt henne att gå ner men hoppar snabbt upp på vagnen igen!!?? Hur har hon lyckats vända ett starkt obehag för björnar till att bete sig enl. ovan??

©